Att ta hand om sig själv är mer än att träna och äta rätt. Ibland behöver man stanna upp och se till hur man mår på djupet. För mig blev det tydligt under en period då jobbet tärde, orken var låg och allt kändes tungt. Det var inget dramatiskt, men ändå tillräckligt för att jag skulle känna att något behövde förändras.
Jag tog kontakt med en psykoterapeut i Luleå. Det var ett beslut som inte kom över en natt. Men när det väl var gjort kändes det som att jag tagit första steget i rätt riktning. Jag hade aldrig gått i samtal tidigare, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Men redan efter första mötet kände jag att det fanns något att hämta där.
En trygg plats för reflektion
Det bästa med psykoterapin var att det inte handlade om att få svar. Det handlade om att börja ställa rätt frågor. Jag möttes av en person som inte dömde, som lyssnade och ställde motfrågor som fick mig att tänka vidare.
Vi pratade om stress, ansvar, relationer och förväntningar. Om vardagsliv, men också om sådant jag knappt rört vid tidigare. Samtalen hjälpte mig att se mina mönster. Jag fick perspektiv. Och det i sin tur gjorde att jag kunde börja göra förändringar – små, men viktiga.
Jag uppskattade särskilt att det inte var några snabba lösningar. Inget ”så här gör du”. Istället fanns det utrymme att landa. Att få tänka klart. Och det är nog det jag behövde mest.
Att våga prata är inte ett svaghetstecken
Det finns fortfarande en viss tystnad kring psykisk hälsa. Särskilt bland oss män. Jag märkte det när jag berättade för vänner att jag gått i terapi. Vissa blev obekväma, andra nyfikna. Några erkände att de själva funderat på det, men inte tagit steget.
Jag tror fler skulle må bra av att prata med någon utanför sin vardag. Någon som inte är en partner, vän eller kollega. I Luleå finns flera bra alternativ. Jag valde en privat mottagning, men det finns också möjlighet via vården.
Psykoterapi är inget man ”går klart”. Det är en process. Men för mig har det varit en av de mest värdefulla investeringarna jag gjort. Det har gett mig verktyg – och lite mer lugn i bröstet. Och det är jag tacksam för.